LUCIFER’S DAGBOK (Jean-Jaques Cilmondo)

Vart ska jag börja, om inte i fel ände! Låt mig förklara: Det här är inte en roman i dess vanliga form, utan ett verk bestående av verser, rim, tankar, anteckningar och noter, helt enkelt ett anteckningsblock av Hin Håle, eller Lucifer’s dagbok som den kom att kallas. Boken, som jag ändå väljer att kalla den, skrevs på 1200-talet av Fransiskanermunken Jean-Jaques Cilmondo, men det sägs att han bara spökskrev den åt den onde själv. Det hela frammanade ett ramaskri inom det katolska samfundet och Cilmondo avrättades med omedelbar verkan. Boken försvann kort därefter, och syntes inte till igen förrän i 1900-talets begynnelse, då den duplicerades och gavs ut i 666 exemplar. Hur många som existerar kvar idag är en gåta i sig, men jag själv sitter på nummer 34. Alltid något. Nog om detta. Iaktta stor försiktighet när jag läser:

”Ram di di dam, jag tror ej att detta lamm, så som i himmelen så och på jorden, undgår skärselden, hör de tomma orden, ram di di dam ack en sån skam.

12 Januari 1203. Kommer jag denna kyliga natt få besök månne? Jag väntar vid fönstret spejandes.

Amicus verus est rara Diaboli.

Lustan leker, uti ungmö sinne, håret smeker, satans pinne. Gör mig till kvinna, du vackra Lucifer, spräck min kärlekshinna.

16 Januari 1203. Baka bröd.

18 Januari 1203. Idag har den store varit med mig.”

Sannerligen annorlunda. Men så medryckande och spännande och samtidigt otäck. Mer vill jag ej förtälja om detta mästerverk. Det måste upplevas. Lite kuriosa: Boken tog 50 år att färdigställa, fast envisa källor hävdar att den aldrig blev riktigt klar.

//I. Borschén

FÖRKASTLIG UTVÄG (Heinrich Muver)

Hej trogna läsare! Nu var det då i sin ordning dags för en ny bok, och inte vilken bok som helst utan Heinrich Muver’s Förkastlig utväg. Ja det är verkligen sant. Framför mig har jag ett av de få exemplar som fortfarande existerar, ty då de flesta hamnade på bokbål efter order från Hitler. Nog om detta. Berättelsen som är en mycket mörk och sorglig sådan, utspelar sig i andra världskrigets Tyskland- Brehmen 1941. En tysk soldat på flykt undan Adolf Hitlers armé, jagad av de sina. Han vet inte vart han ska ta vägen och det driver honom till fasansfulla handlingar, saker din vildaste fantasi näst intill saknar läggning för. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen istället läser jag:

”Hans stövlar trampade över människoliken, som staplats i leran, likt timmerstockar. Han var avtrubbad, förtröttlig och less på eländet. Ett ljusken tändes ifrån en glänta, knappt tio meter från honom. – Hallå, skrek han, och försökte ursklija något. Svaret han fick var kanske inte vad han tänkt sig, eller ens förväntat sig. – Jag är du för tre dagar sedan, svarade rösten i skuggorna. Han snubblade hastigt fram mellan krossat porslin och tegelstenar mot dungen. – Vänd om, sade rösten, för det skulle du ha gjort för tre dagar sedan. Han stannade tvärt och funderade. Var det verkligen så? Skulle han ha stannat för tre dagar sedan? Han försökte dra sig till minnes vad han gjorde då, men allt hade förvandlats till en sörja av tankar. – Den fumlige bonden, tänkte han. Den fumlige bonden…han borde ha varit här. Han svepte med blicken mot dungen, där träden likt förvridna krokimodeller hånade honom i en satanisk posé. – Vart är jag på väg, skrek han. Vaaaaart?”

Ja, mina kära vänner, det är lätt att svepas med i historiens hisnande twistar och törnar. Men faktum kvarstår, att boken helt enkelt är magnifik på många sätt, varav de subtila undertexterna, är ett, och den otroligt gripande och fascinerande historien, en annan. Kära läsare, jag ber eder inte att läsa den… jag beordrar!

//I. Borschén

LIKVAKA I MURMANSK (Volga Trotskij)

Herrens vägar äro outgrundliga heter det, och detsamma kan sägas om detta verk, då det är en bok omhöljd av dunkel mystik och svart magi. Åtminstone om man ska tro på alla de sägner som vandrar om verket. Hursomhaver, så blev jag vid boken under min bokresa i de bortglömda delar av Europa, som de flesta turister brukar skygga. Verket handlar om en man som under mystiska omständigheter ombeds hålla en likvaka, en likvaka där ingen avliden ännu står att finna. Mystiken tätnar, då hans namn senare står som cermoniens huvudperson. Är det ett skämt? Är det en kall blick in i framtiden? Jag läser:

” Han lade på luren. Vilket underligt samtal tänkte han. Den monotona rösten, susningarna i bakgrunden och framförallt det han ombads att göra. Var det på riktigt eller drömde han? Det knackade på ytterdörren. Han gick för att se vem det kunde vara vid den här tiden. Förvirrade steg förde honom mot mot den massiva mörka dörren. Han tittade ut genom det skitiga fönstret som skymtade trappen där ute. Ingen där. Han vände på klacken och gick med bestämda men inte alltför snabba steg mot vardagsrummet -PANG! Han hade fallit till golvet. Vart i allsin dar befann han sig? Kyla, fukt och kompakt mörker. Det var för sent. Helvetets lågor väntade honom. I september?”

Ja var befann han sig egentligen? Det återstår för dig att ta reda på. Trotskij fångar läsaren i ett stadigt krampaktigt grepp redan i epilogen. Underbart helt enkelt!

//I.Borschén

HEMVISTENS ONDSKA (Petri Skevjilj)

Hej igen mina trogna läsare och vänner! Det var ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Jag har nämligen varit på ”bokjaktsresa” i Östeuropa och sökt bland dess litterära skattgömmor. Nu har jag en hel hop med spännande böcker att presentera för eder kära vänner. Jag har nu läst Petri Skevjilj’s ” Hemvistens ondska”. En man i sina bästa år söker nytt hem. Han finner ett litet idylliskt torp på den polska landsbygden. Medans han rustar upp det gamla torpet, växer sig kärleken allt starkare för bygget. Snart blir han som fången och besatt av huset och vägrar lämna det. Vänner stängs ute och allt går i en rasande fart in i mörkret. Jag läser:

”De långa smala fingrarna rörde sig sakta över det ådriga gamla trävirket, som utgjorde en del av farstun. Sprickor, kvistar och gammal färg – inget undgick honom. Den totalitära känslan av maktlöshet började sprida sig som cancer längs hans ryggrad, och kulminerade i ett skälvande och vibrerande anus. – Huset kallar på mig! sade han med åtrå i rösten. – Det vill ha mig… och jag är dess lärjunge. En träl, född att ta hand om dess unkna gamla rum! Han slängde hastigt en blick ut mot vägen utanför fönstret, och grimaserade illa. – Satans ruttna värld, som kommer in i min vardag som en farsot! Då började smärtan igen. Smärtan som pulserade. Smärtan från avgrunden. Smärtan som masserade hans kroppsliga lustar. – Jag behöver en ny huvudkudde, tänkte han.”

Den förfärliga längtan som mannen i boken känner, är väldigt lätt att förfäras över, men även fascineras utav. Med ett öppet sinne för det morbida, och en gnutta svart humor åt det sadistiska hållet, kommer man att ha väldigt stor behållning av detta magnifika verk. Läs och njut!

//I.Borschén

HELVETETS FARSTU (Theodore Vagine)

I höstas blev jag vid en bok som jag hade hört mycket lite om. Den information som finns om författaren Theodore Vagine, och hans verk, är mycket knapphändig. Huruvida det beror på kvantitet eller det faktum att boken är mycket, mycket otäck, låter jag vara osagt. Hursomhaver, så förtäljer det här verket historien om en man, som i sina unga dagar utkämpade ett krig, ett krig som nu på ålderns höst tar ut sin rätt, i form av hemska och förkastliga syner. Läsaren ställs därmed inför ett val: att tro på mannen och att hans inre demoner verkligen existerar, eller att hela historien endast är en livslögn ur en sinnesjuk mans perspektiv. Jag läser:

” -NEJ NEJ, ta mig inte, inte inatt! Han vaknade upp i en dröm ur en annan dröm. De var efter honom nu, deras andetag flåsade honom i nacken. Förruttnelsens fräna doft klättrade långsamt utmed hans näsben likt en skalbagges färd uppför en trädstam. Det var hans fel, han skulle aldrig ha gjort det, det var fel -Gjort vadå? undrade han. – Jo du förstår gamle man, det du gjort går aldrig att ta tillbaks. Han satte sig på stenen och funderade lite. Med ett fruktansvärt spasmiskt ryck vaknade han upp ur helvetet! Var befann han sig? Fotsteg hördes, men de som jagade honom hade inga fötter. Det var alltså November nu.”

Jag säger bara ja! Vilken författarförmåga. Hans kaotiska och osamanhängande sätt att uttrycka sig är superbt i sig. Tänk att man visste så lite om detta verk. Hur det har kunnat förbigå mig är i sig ett mysterium. Helvetes Farstu är något jag varmt rekommenderar. Dock ej för den klentrogne.

//I.Borschén

NAKET SKEN (Skrudor Pastillé)

Mina kära vänner! Den här boken är enligt sägnen omöjlig att få tag i, men jag kom härom veckan över den av en ren slump. Kanske beror det på mitt oerhört stora kontaktnät och en gnutta tur. En Polsk kollega ringde mig och tipsade om en märklig bok från ett dödsbo, som skulle slängas. Han beskrev som hastigast bokens utseende och jag visste på en gång vad slags bok det rörde sig om. Men jag vågade inte hoppas för mycket. Jag tog första bästa flyg till Warzawa och mina föraningar besannades. Med RÅGE! Jag skall även förtälja att detta är en av de sju. Nog om detta. Handlingen äger rum i ett krigshärjat Polen 1939. En ung officerare vid namn Marco tillfångatas av Tyskarna och i isoleringen får man ta del av en tynande mans tankar i tillvaron. Jag läser:

”Lera… lera, tänkte han. De betonggrå väggarna stämde in i hans klagosång och bildade en tynande tillvaros kör. – Crescendo, skrek han rakt ut och klöste med naglarna på väggen. Skuggorna runt omkring honom dansade en makaber dans i stearinljusets sken, och han, han var huvudpersonen. Lera…ännu mer lera! Tankarna kunde inte raderas ut ur hans redan dränerade sinne, men de återkom ständigt. – Jag borde kanske ha tagit åt vänster, sade han. – Nej, för där fanns ingen tillvaro, svarade han. – Ja, du kanske har rätt, suckade han och byggde ett slott i lera i tankarna. – Julaftonsmorgon… julaftonsmorgon!”

Ja vad kan man möjligtvis säga, eller i detta fall, skriva, för att rättfärdiga en skrift som den här? Mästerverk är givetvis det första ordet som dyker upp, briljant ett annat. Att det här verket tillhör ett av de sju finns inte det minsta tvekan om, utan det är snarare så att det är svårt att sätta fingret på VAD som gör det så bra. Att det är fantastiskt råder det dock inte det minsta tvekan om. Läs och njut!

//I.Borschén

TUKTARENS VÄGVAL (Pierre LaMondo)

Jag minns under mina studier, ett rykte om en bok, som sades vara en riktigt vidrig historia om otukt och kvinnohateri. Jag blev varken förvånad eller besviken när jag äntligen fick lägga mina samlarhänder på detta verk, och läsa dess egendomliga historia. LaMondo har givit uttryck åt ett tydligt förtryck av det täckta könet, och målar upp en regelrätt och vidrig historia. Boken handlar om den åldrade greven Jean Baptiste, som i sitt herresäte utanför Lyon, förnedrar kvinnor och män. Hans liv är kantat av tragedier, och han uppfyller sina sjuka fantasier genom bisarra handlingar och dåd. Jag läser:

”SNÄRT!…SNÄRT! Lät det när livremmen dansade över hennes rygg. – Ty dig kvinna! Vet din plats! Vrålade Greven. Tårar rann ner för hennes kind. – Du har drivit med otukt din satans sköka! Kvinnor, ett av helvetets sabla påfund tänkte han. Han hatade dem. På golvet bland blodet blottades skuggan, skuggan av hans mörka inre som växte och växte för var dag. Hatet och föraktet hade blivit hans lektor och våldet dess lärljunge. Nu återstod bara en sak. – Åter till skärselden med dig, demon! Denna dag var Greve Jean Baptiste’s Födelsedag. Snart kom Gästerna.”

  Verkligen en sorglig och stark berättelse. Men ändå känner man på något vis att man kan identifiera sig med Greven.  Det är något visst med franska författare. LaMondo vet hur man skriva skall, ingen tvekan om saken.

//I.Borschén

                                                                                                                                                                                                                                                                  

PARADISETS AVIGSIDA (Greger Sliwjo)

För en gångs skull har jag, kanske till eder förvåning, läst en ny bok som faktiskt finns i de flesta bokaffärer. Nejdå självklart inte! men dock är boken ny, och då menar jag givetvis nyare än 1957. Paradisets Avigsida förtäljer historien om – som titeln avslöjar paradisets avigsidor. En man som tror sig ha allt. Han tror sig ha funnit paradiset på jorden men han upptäcker snart att världen är ett skämt, det är kulisser alltihop. Han lever i en låtsas värld där var och varannan är statister i ett ondskans skådespel. Jag läser:

”Pierre slängde ett öga på det smutsiga fönstret i huset mittemot. Han tyckte sig skönja nakna människokroppar som dansade en förvriden och bisarr dans i takt till en ondskans vals. Kvinnor, som såväl män, sammanslingrade i en djävulens tango, som lockade men samtidigt skrämde honom. Skrikande barn dansade med fullvuxna män, män med andra män, kvinnor med djur…och speciellt en kvinna, en rödhårig kvinna vars lekamen såg ut att vara stöpt i samma form som Churchill, dansade med en hornprydd get. -Djävulen, tänkte han och blundade hårt. Men det var försent. Han hörde hur klövarna smattrade mot golvet utanför hans ytterdörr. Tiden var kommen”.

Sliwjos’ underbara epos, är nästan en skräckroman, på gränsen till vansinne och dekadens i sin finaste form. Har man väl öppnat bokens pärmar, är det näst intill omöjligt att värja sig mot dess innehåll. Som en näve is i magtrakten skruvar den sig fast i läsarens medvetande, och vägrar släppa taget förrns sista sidan har abdikerat. En utsökt bok månne.

//I.Borschén

SÖTMANS LÄRJUNGE (Frank Sutille)

Vägen mot ägandet av den här boken har varit både lång och brokig, då den mer eller mindre är omöjlig att få tag på nu för tiden. Som tur är fick jag via en del tips och en gnutta tur, tag på den i Gdansk förra våren. Lyckan var total. Nog om detta. Sötmans Lärjunge berättar historien om en munk, som på ålderns höst, börjar tvivla på sin tro och sitt liv. Allt tycks rasa samman, och hans liv i klostret tycks vara bortkastat. Han börjar kasta sina blickar mot mörkare religioner, och andra avgudar. Avgudar som med sin sötma lockar honom mer och mer. Jag läser:

” Fader Claus stirrade honom i ögonen. – Ät den annars kommer du att bli bestraffad! Syndare! Ät nu av Jesu kropp! Fader Mikus, eller Mikus som han hellre ville bli kallad, tvekade och utbrast sedan – Nej! Åt helvete med detta, åt helvete med er. Ja jag sa det! Jag har förlorat mitt förtroende för detta samfund! Han rusade ut ur rummet, ut ur klostret. Stirrandes satt han där nu, talandes med Djävulen själv. Svart, kolsvart mörker var allt han såg. Vägen mot fördärv låg nu öppen för hans fötter att vandra. Blod, Blod, Blod var nu hans kall. Kallt, kallt, kallt var nu hans blod. Förkast.”

Vilka otroligt vackra poem som bakas in som i en symfoni av ord och känslor. Tänk att besitta denna förmåga att uttrycka sig. Läs den annars går  du miste om ett riktigt mästerverk. Den var verkligen mödan värd.

//I. Borschén

ONDSKANS STRÅKAR (Reben Sercevlco)

Till  att börja med vill jag bara säga vilken fantastiskt fin och stilfull bok det är till utseendet. Innehållet däremot är inte fullt så fagert. En ung musiker vars högsta önskan är storhet och berömmelse. Det är dock inte så enkelt, speciellt med tanke på sina små egenheter och märkliga humor. Han har svårt att se livets ljusa sidor, och hans liv är som en enda lång fars med den mörkaste och mest tragiska sortens humor du kan föreställa dig. Jag läser:

”Klockan klämtade vid väggen, bortanför stolen, där han satt och försökte insupa ett stycke musik. Ett – Två – Tre – Fyra… Han slutade räkna, och stirrade istället på notstället framför sig. -En brådjup brunn, tänkte han. Där skulle man bo. Ett kompakt mörker sänkte sig över hans tankar, och doften av svavel tycktes uppfylla hans luktorgan. -En bråddjup brunn, i en bortglömd del av skogen, fortsatte hans tankar. Plötsligt öppnades hålet i golvet igen, hålet som tyckte bli större för varje dag, och som ropade hans namn. -Nej, skrek han. Denna djävulssymfoni av orkesterdemoner ska inte få med mig. En gnisslande fiol blandades med en ostämd gitarr och ett pukverk. -Nej, flämtade han, och kastade sig på golvet. Klockan klämtade igen. Ett – Två – Tre – Fyra… Lögn!”

Man kan inte bli annat än förstummad av spänningen och meningen bakom orden i den här boken. Den sträcker sig så mycket längre än många andra böcker, att den går förbi epitetet roman, och förvandlas till en samhällsparodi med mörka undertoner. Briljant!

//I. Borschén